Edith Södergran. Jag. Эдит Сёдергран. Я.
Jag är främmande i detta land,
som ligger djupt under det tryckande havet,
solen blickar in med ringlande strålar
och luften flyter mellan mina händer.
Man sade mig att jag är född i fångenskap –
här är intet ansikte som vore mig bekant.
Var jag en sten, den man kastat hit på bottnen?
Var jag en frukt, som var för tung för sin gren?
Här ligger jag på lur vid det susande trädets fot,
hur skall jag komma upp för de hala stammarna?
Däruppe mötas de raglande kronorna,
där vill jag sitta och speja ut
efter röken ur mitt hemlands skorstenar ...
Я чужая на этой земле,
Будто лежу глубоко под толщей довлеющего океана,
Лучами звенящими солнце нет-нет да проглянет
И воздух течёт меж моих ладоней
Мне говорили что я рождена в плену -
Нет ни лица, что мне бы были знакомы
Была ли я камнем, что брошен сюда на дно?
Плодом я была ль для ветви слишком тяжёлым?
Лежала ль я здесь в забытьи у древа шипящих корней,
Как же я поднимусь по скользким стволам?
Там встретятся шумные кроны,
Там сесть я хочу, чтоб наблюдать
За дымом труб печных моей родной земли...
