Edith Södergran. Det gamla huset. Эдит Сёдергран. Старый дом.
Hur nya ögon se på gamla tider
likt främlingar som intet hjärta ha ...
Jag längtar bort till mina gamla gravar,
min sorgsna storhet gråter bittra tårar
dem ingen ser.
Jag lever kvar i gamla dagars ljuvhet
bland främlingar som bygga nya städer
på blåa kullar upp till himlens rand,
jag talar sakta med de fångna träden
och tröstar dem ibland.
Hur långsamt tiden tingens väsen tär,
och ljudlöst trampar ödets hårda häl.
Jag måste vänta på den milda döden
som bringar frihet åt min själ!
Как новым взглядом в прошлый день взирать
Подобно чужаку, что сердца не имеет?
Истосковалась я по склепам своим старым,
Величие моё рыдает горько
Хотя не видно слёз.
Жить остаюсь я в старых дней меду
Средь чужаков, что города возводят
На голубых холмах к небесной кромке,
Неспешно говорю с деревьями в плену,
Порой их утешая.
Как время попирает суть вещей,
И стачивает каблуки судьбе.
Мне надобно дождаться мягкой смерти,
Что волю принесёт моей душе.
