Gunnar Ekelöf. Som barn. Гуннар Экелёф. Как дети.

Klockan slår två i de sovande dammen och kvarnhjuler öppnar sitt öga.

Månen klingar med stulna silverskedar i klockan som sjönk.

Klädda i fjärilsskjortor klättrar vi uppför luftens stänglar till himmelssängen med molntäcker.

I kärlekens trädgård därnere på jorden sover små fåglar med blommor.

Duvgrodan vaknar med vingarna under den tama vallmon i går.

I kärlekens trädgård därnere förintas snart de förenade

Och ingenting mer kan förändras i sömnens lyckliga saga.

Jag vet att jag lever ur din mun och dina bröst som duvor i min hand.

Jag vet att ingen av oss två skall vakna från den andra.

 

Часы бьют два и спящие пруды и мельничные колёса глаза открывают.

Луна звенит и сияет, на часы падая.

Одетые в кокон, карабкаемся мы по воздушным стеблям на небесное ложе с покровом облачным.

В саду любви там внизу, на земле спят малые пташки с цветами.

Лягушка-помидор просыпается с крыльями под сенью мака, вчера прирученного.

В саду любви там, внизу, скоро уничтожат объединённых.

И больше никто измениться не сможет в счастливой сказке сна.

Я знаю, что живу, пока грудь и уста твои словно голуби в моих руках.

Я знаю, что никто из нас двоих не очнется от второй половины.